Spelöversättning: en konstform eller vetenskap?

Spelöversättningen tog sina första stapplande steg under det sena 70-talet när japanska utvecklare började leta efter nya expansionsmöjligheter på den amerikanska marknaden. Det har varit kontroversiellt inom den större spelcommunityn ända sen början och har gett upphov till otaliga diskussioner kring lokaliseringsmetoder och översättningskvalitet.

Vad beror det på egentligen? Spellokalisering gör att spelare över hela världen kan ta del av utländska spel på ett helt nytt sätt, ökar det kulturella utbytet och gör att de kan upptäcka nya sorters innehåll. På vilket sätt är det här kontroversiellt?

I princip beror det på att spellokalisering inte är någon exakt vetenskap. Vid första anblick kan översättning verka vara en enkel process med ett enkelt tvåvägsförhållande mellan två språk, med algoritmliknande mappning med fasta regler och ordböcker. Men när vi pratar om spelöversättning menar vi inte riktigt bara en översättning, utan om lokalisering och kulturanpassning. Till skillnad från en enkel översättning beror lokaliseringskvaliteten snarast på konstnärskap, särskilt inom kreativa områden som litteratur, film och spel.

Det finns ingen manual för hur man skapar den perfekta översättningen, vilket alltid lämnar utrymme för olika tolkningar av vad som är rätt eller fel, och vad som är bra eller dåligt.

Puritaner menar att en översättning är dålig om det inte är en exakt replika av källspråket. Det verkar som att fans blir ursinniga över en ”misslyckad” engelsk översättning var och varannan vecka, och antar att originalversionen på japanska är långt överlägsen och att den lokaliserade versionen inte gör spelets skapare rättvisa.

Andra är eniga om att det finns behov för kreativitet, även om nivån av konstnärlighet varierar beroende på vem du frågar. Vi citerar en uppskattad översättare, bloggare och communityspecialist Greg Moore, ”Det är helt enkelt inte en binär process. När det är som enklast är det en inte särskilt exakt vetenskap vetenskap, och när det är som mest komplext är det en konstform. I de flesta fall är det lite av varje.

Kommunikation framför korrekthet

Alla språk har fundamentalt stora skillnader. Oavsett vilka språk du jobbar med kommer det aldrig finnas en helt och otvetydigt korrekt översättning för en given fras. Det finns många aspekter som spelar in: tolkning, ordval, ton och stil kan allihopa göra enorm skillnad för vilken effekt en fras har, oavsett hur lik den är originalet. Även om innebörden är den samma, kan reaktionerna bli något helt annat. Och när det kommer till kritan är det inte en översättares jobb att vara helt och fullt trogen källtexten ord för ord. En översättare ska göra val som framkallar den tänkta reaktionen.

Det är alltid en balansgång mellan att följa originalet och att ta sig kreativa friheter. Vi hoppas alltid att våra formuleringar inte är så annorlunda att de blir felaktiga, men ibland är de mest källtexttrogna översättningarna de som skiljer sig allra mest från meningen i en fras, för att de ska passa berättelsen i sin helhet.

Om man översätter texten för bokstavligt gentemot originalet, ord för ord, fras för fras, löper man faktiskt riktigt stor risk att förvränga textens betydelse. Genom att analysera stora delar av texten för att ta reda på dess avsedda effekt och läsa mellan raderna för att lista ut författarens intentioner.

Moore formulerade det på ett bra sätt:

Översättarens stora utmaning

Det är på det här sättet som översättningskvaliteten hänger på översättarens urskiljningsförmåga. Av alla aspekter som påverkar spellokaliseringen är det översättarnas vägval som har störst inflytande på resultatet. Deras medvetna och omedvetna partiskhet, deras egna erfarenheter och syn på världen, frågorna de ställer och hur de svarar på de här frågorna.

Översättaren sitter med utmaningen att tolka källtextens egentliga mening, för en målgrupp som inte förstår den. Deras uppdrag är att förstå både skaparnas och målgruppens värderingar och sedan arbeta för att sammanfoga dessa två för att utforma ett helt nytt verk, Oavsett hur trogen översättaren är originalverket sett till innehåll, stil och ton måste de alltid själv skapa vissa aspekter av det, och löper samtidigt risken att samtidigt färga den med sina egna värderingar och synsätt.

Till och med när det görs med förnuft och med så lite partiskhet som möjligt är översättning i slutändan en kreativt process: omöjlig att göra en exakt tolkning eller objektiv bedömning av.

Som Moore sa, ”Det finns alltid en risk att människor inte delar översättarens eftertänksamhet, särskilt med en så bred målgrupp med så stor mångfald som hela västvärlden.”

Men hur skiljer man en bra översättare från en dålig, om lokalisering är så subjektivt?

Egenskaper hos en bra översättare

Först och främst måste en bra översättare ha djupgående kunskaper om källspråket och kulturen. På japanska använder man till exempel sociala markörer i språk för att markera en persons status gentemot en annan. Det är enkelt att anta att det här påverkar ordvalet, men en skicklig översättare hade använt detta för att i stället låta det påverka hela karaktären och dess personlighet, hur den ser världen, reagerar på saker som händer och hur dess relationsdynamik ser ut. En bra översättare vet att all den här informationen kan hämtas från hur en karaktär använder sociala statusmarkörer och hur de undermedvetet refererar till sig själva.

Utöver förståelsen för käll- och målspråken måste en bra översättare också bekanta sig med målgruppen. De måste inte bara analysera originalverket noggrant, utan måste också förstå målgruppens värden för att kunna skapa en rättvis anpassning som återspelar de teman, budskap, den moral och effekt som finns i originalet.

Bra översättare är i regel från den region de översätter för, men har också stor livserfarenhet och har tagit del av andra kulturer och platser. De förstår målgruppen eftersom de är en del av den, men de har också det globala perspektiv som behövs för att navigera de komplexa aspekter som interkulturell kommunikation för med sig.

Det här globala perspektivet tillåter dem att se bortom den mest grundläggande nivån, för att kunna inkorporera den rådande kulturella samhällskontexten. Om ett spel som utspelar sig på medeltiden berör äktenskap mellan kusiner kanske du tänker ”Två kusiner som gifter sig var socialt acceptabelt på medeltiden, och eftersom det utspelar sig på medeltiden borde det vara lugnt.” En bra översättare vet att det är ett omstritt ämne i dagens kulturella och sociala kontext och inte skulle tas väl emot av stora delar av målgruppen, och skulle därför anpassa det därefter.

Bra översättare måste också vara nyfikna. De måste kunna svälja sin stolthet och erkänna när de saknar kunskap om något. De gräver alltid djupare och ställer frågor som:

”Varför valde författaren just de här orden? Vilket budskap vill man förmedla i den här scenen? Vilken reaktion vill författaren ha från målgruppen? Vilken slutsats försöker man få från spelaren?”

”Hur kan jag skapa samma reaktion och budskap och samtidigt föra originalet rättvisa? Hur kan jag återge kärnbudskapet och samtidigt bevara integriteten?”

”Hur skulle min målgrupp tolka originalet i sin ursprungsform? Vilka ändringar behöver jag göra för att se till att den här scenen framställs på samma sätt som originalet?”

”Vilken kulturell kontext, geopolitiska problem, eller aktuella händelser kan påverka hur det här tas emot av målgruppen? Hur kan vi komma runt dem på ett respektfullt sätt?”

Men viktigast av allt är att bra översättare ser bortom orden de har framför sig. De strävar efter att inte bara förstå de berörda språken och kulturerna, men också författarna och utvecklarnas vision. De förstår en historias innersta väsen och sätter den i första rummet. Det här tillvägagångssättet leder till en mer holistisk lokaliseringsprocess, som har en mer omfattande förståelse för verket, vilket i sin tur leder till rikare berättelser som verkligen går hem hos målgruppen.

Eftersom översättning i allra högsta grad är en kreativ uppgift är det avgörande att ta hjälp av lingvister med erfarenhet, kunskap, bakgrund och världssyn som tillsammans bidrar till själva arbetet, i stället för att krocka med det.